Ett par berättelser av en Hurriganes-fan

Jaala. 7 Dec 1974
Hurriganes körde in på gården med sin Chevrolet till en lokal resataurang, där jag efter överenskommelse skulle hämtas. Sedan åkte vi till platsen där spelningen skulle hållas. När Järvinen såg huset utbrast han: "I det stallet spelar jag inte en ton!" Jag skyndade förstås fram och lugnade ned honom. Biljetter hade sålts över 700 men gränsen går vid 300. Med andra ord var det trängsel och fiiling. Kvällens höjdpunkt var när jag stod längst fram och röjde loss som värst (nykter, på den tiden gick man inte onykter på en Hurriganes spelning) slutade Remu spela mitt under en låt och skrek i mikrofonen: "Här framme kapellmästaren Olli Jokeri, aplåder!" Självkänslan steg upp bland molnen. Jag var kvällens stjärna, efter Hurriganes.

Kuusankoski. En vecka senare
Efter soundchecken var jag , Remu och ett par av roddarna på besök hos min syster. När vi sedan kom åter till Kuusankoski Folkets Hus, där spelningen skulle vara, ropade biljett försäljaren till mig: "Jankeri, du har inte köpt någon biljett!" Varpå Remu svarade: "Olli ingår i bandet, han spelar trumpet!"

Ett par korta möten från den första tiden
Jag träffade Remu för första gången 26 dec 1973 (vill jag minnas) i Kouvola. Sade då bara att: "Jag är Olli Jankeri, du är en tuff rockare" som Remu svarade något i stil med: "Det vet vi redan".
Första träffen med Cisse var i maj 1974, Tommolansalmi. Gick kallt fram och ställde mig brevid Cisse och berättade vem jag var och bad om en autograf med tillägget "Till Olli Rock Häkkinen". Det var en sån där svart/vit kort med samma bild som i första LP:n.

/ Olli Jankeri

Översatt från finska av Jari K.