| Recension
i Expressen 25 februari 1977 Skriven av Sten Berglind |
Hurriganes kom dånande två dagar efter det att Jerry Lee Lewis showat på Konserthuset. Nej, musiken går inte att jämföra - Jerry Lee är naturligtvis förkrossande överlägsen. Men ändå - ett jämförande med korsdraget i går kväll framstår stämningen kring Jerry-galan som en stilla bris. Hurriganes spelar den råaste och rakaste rock´n´roll, som går att framställa. Det är raggarnas rock´n´roll. Ljuv musik för V 8-folket. Det bästa man kan säga om gänget är att de inte ger sig ut för att lira någonting annat. De bara pangar på. Det finns inga finesser, ingen andhämtning, inte en tillstymmelse till nyanser. Tre mullrande ackord. Tordön. Det är allt. De är bara tre - en gitarr, en bas, trummor. Ändå skakade bänken lika häftigt som när Jordbävningen gick på Vinterpalatset. Det är också bara på detta sätt som deras musik kan funka - i kraft av tempo och den sanslösa volymen. Å andra sidan var det precis vad publiken ville ha. Båda konserterna var utsålda, vilket betyder omkring 1 200 entusiastiska rock´n´roll-fans. Det dracks, röktes och skreks. Efter första kvarten kom de första tomma ölburkarna singlande genom luften. Efter en halvtimme stod folk upp i bänkarna. De dansade, visslade, tjöt. Tio minuter till och folk hoppade upp på scenen. Det var när Hurriganes öste på som värst med Chuck Berrys "I´m Talkin` About You" och Fabians "Tiger". Just då var smockan inte
långt borta. Leif Henriksson från arrangerande
EMA-Telstar sa: Jag vill inte påstå att Hurriganes spelar särskilt kvalificerad rock´n´roll. Men man kan ändå undra hur Jerry Lee Lewis skulle låta med ett liknande band bakom sig, i stället för den trötta trio han höll sig med i tisdags. Det skulle bli riktig
rock´n´roll! |