Den finska rockgruppen Hurriganes är ett av de många nyare band som brukar räknas till till den s k nostalgivågen inom popmusiken idag.

Det är en riktig klassificering om man ser till gruppens repertoar som till övervägande delen består av egna låtar, skrivna i femti- och tidiga sextitalets trygga treackordsanda. Samt enstaka gamla rockklassiker av t ex Chuck Berry och Beatles.

Men efter att ha upplevt gruppen på Jarlateatern i torsdags är jag däremotyttrligt tveksam om dess funktion verkligen är nostalgisk.

I Jarlateaterns bänkrader möter den nämligen av en publik som till en förkrossande stor del bestod av killar i 13 - 14-årsåldern, för vilka Hurriganes knappast kan tjäna som grund för minnesrika livsåterblickar. De upplevde sannolikt denna musik som en musik i nuet, på samma sätt som den tidiga sextiotalspubliken upplevde originalgrupperna.

I ett par timmar lyssnade man hängivet till "Cisse" Häkkinens kraftfulla, men onyanserade sång och dundrande bas, Ile Kallios enkla, rockklassiska gitarriffs och Remu Aaltonens starkt markerande trummor. Och mötte varje låt med applåder, skrik och fotstampningar som inte låg långt efter bandets egen ljudvolym i styrka, vilken inte säger lite när det gäller Hurriganes.

Den entusiasmen kan kännas svårförklarlig för många av oss som upplevt ett längre stycke rockhistoria. För originella är de just minst av allt. Inte heller utpräglat skickliga eller ens utrycksfulla som musiker.

Men Hurriganes fyller ett kommersiellt tomrum i popmusiken i dag, just genom sin enkelhet och rättframma spelglädje. Och ger ett sken av en ursprunglighet som förklarligt nog måste vara attraktiv för en åldersgrupp som är uppfödd på musikaliska plasthjältar.
SIVERT BRAMSTEDT