ROCK THE BOAT!

Skriven av Johan Lundqvist om hans egna och personliga upplevelse av Remu & Hurriganes på Siljabåten Festival 22 november 2003

 

Jag gör en kryssning med jobbarkompisarna redan 21 november. Denna resa är också till Åbo, den kunde tyvärr inte bli av den 22a så jag fick boka ytterligare en resa för Hurriganes musikens skull. Eftersom det blev Silja festival på båda vändorna så var det bara att gå av och stämpla in nästa tripp. Man har ju fan väntat sedan 1994 så jag tyckte det var värt. Samma resa igen för att kunna se min ungdomsidol Remu Aaltonen. Remu och grabbarna kliver på båten lördag morgon 22a i Åbo, antar jag eftersom jag inte sett skymten av dem innan.

 

Mitt på dagen sitter jag med en jobbarkompis och dricker kaffe vid fiket. Plötsligt märker jag att Remu går förbi vårt bord. Jag säger: ”Hej Remu! Och han svarar med ett "mmmm!" och nickar en aning. Han kan ju inte känna igen mig bara för att jag träffade honom backstage 1993 i Eskilstuna. Han såg sur och sliten ut. Min polare frågade vem det var och jag svarade ,,, Trummisen! Polarn kan ju inget om rock. Han är ju bara 23 och gillar Broder Daniel och sånt där konstigt. Eftersom jag planerat att fråga om Remus namnteckning i Hurriganes boken som jag tagit med, så tänkte jag att det var en bra ide om jag kunde hämta boken nu och leta upp gubben.

 

Jag hade nu försprång eftersom de flesta fansen inte klivit på båten ännu. Dom kommer ju ombord först kl 20 i Sverige. Sagt och gjort. Jag kommer med boken i trappen och får syn på honom som på beställning. Han går omkring ensam och ser allmänt sur ut. Jag närmar mig och säger: Remu! Can you sign my book please? Han säger Yes! Jag visar var jag vill att han ska skriva. Han tittar en stund innan han skriver, och ser ut att vara väldigt noga med hur det ska se ut. Jag får en känsla av att han är jävligt sjyst mot fansen i sådana lägen.

 

Trots att jag inte kan Finska så fattar jag vad han menar då han frågar vad jag heter. Han skriver: Till Johan (joanille enligt Remu), och frågar vilket datum det är. Jag fattar inte eftersom han drog det på finska igen. Han pekar på sin klocka och säger: ”today” Jag svarar ”kaxi” och säger det två gånger för att han ska minnas att det är 22 november. Han drar på smilbanden och skriver datum. Jag har lyssnat på Hurriganes sedan jag var elva sa jag till honom på engelska. Han svarar ,,allright eller nåt sånt och flinar lite. Där står man med en bok på finska och kan inte läsa ett jävla dugg, så han fattade nog att man var en sann diggare.

Remu och grabbarna Merihlanti (far och son) ska lira kl 23.50 och tiden dit går sakta som aldrig förr.

 

Senare på kvällen i matsalen träffar jag killar från Kiruna, med skitsnygga T-shirts med framsidan av 10/80-skivan. De sa att de gjort trycket själva då jag frågar.
Jag slår mig ned ensam för att käka och hamnar bredvid en kille som också åkte själv. Han var från Stockholm och sa att han bokade direkt han fick veta att de skulle lira. Vi snackade Hurriganes under måltiden såklart. Därefter beger jag mig till scenen för att kolla bandet som lirade innan.

 

Det var Five Fifteen som inkluderade sångaren från 70 tals bandet Uriah Heep. De var skitduktiga och fixade fin stämning i lokalen. Efter deras extranummer så är det dags för det man kom för!!!! Nu börjas det med att sätta upp kravallstaketet som kanske glömdes bort tidigare, men ingen fara med publiktrycket i alla fall, så här långt. Man släpar ut Remus trumset framför det som tidigare använts. Grejorna börjar riggas upp och Rocka kommer ut och börjar checka sin gitarr samt stöna lite i diverse mickar för att kolla ljudet på nåt sätt.

 

En av killarna som sätter upp prylarna åt Hurriganes, har en stor symbol på ryggen som är den samma som framsidan av ”In the spirit of Hurriganes” De två spiraltrappor som går från scenvåningen till övervåningen är nu fullproppade. Det gick nämligen att kolla scenen från övervåningen också. En scen men två våningar för åskådare. Vi är nu ett stadigt gäng gapande fans som vill skapa bästa möjliga plats för att komma närmare resans huvudattraktion Remu Aaltonen. Vi hinner snacka lite med varandra vi som står vid staketet. Vi kände inte varandra men många blev polare där genom att bara kolla på varandra och nicka lite för att sedan vara över ens om att det är detta som gäller! Kommentarer som:,,, snygg Hurriganes-tröja!,,, Det är det här vi kom för! Nu djäääävlar!!! Vart fan är Remu? Det här är min ungdom! Vilken djävla nostalgi! En del flinade bara med hela fejset vilket var lätt att förstå innebörden av.

 

Jag tror inte många av oss fattade att Rocka var den som skulle lira guran. Man trodde nog att han jobbade för bandet. Han såg så ung ut och verkade blyg. När sedan Harri kommer ut fattar vi att det är djävligt nära och alla skriker som rovfåglar, väntande på att bli matade av Kung Remu. Nu börjar det koka och folk skriker Reeeeemu! Reeeemu! Det pressas mot staketet och alla undrar när gubben ska göra entré.

 

Grabbarna är inte nöjda med något och ljudet verkar inte vara under kontroll på något sätt. Ännu fler minuter går och det känns som om tiden står stilla. Nu kommer han plötsligt ut på scenen utan att knappt titta upp mot publiken som nu höjer sina röster ännu ett snäpp för att välkomna Mr Nostalgi. Vilket djävla liv,,, ha ha Kul! Tyvärr kom han inte för att göra en cool entré, utan för att strula med ljudet på trummorna och mickarna. Mitt framför publiken. Han var klädd i något konstigt 70-talsaktigt med en lysande röd eller rosa färg. Det var skitfult. Han var benig och mager trots sin runda flint. Näsan och läpparna gick inte att ta fel på. Jag är ingen expert eller musiker och kan inte uttala mig om vad som var fel, men att han var irriterad var ganska klart. Jag märker att en kille som står nära mig ler belåtet och säger med stolthet i rösten: vilken djävla ikon!

 

Remu satt där och strulade och varje gång han tittade upp mot publiken skreks det ännu värre. Detta liv hade de flesta band svårt att komma i närheten av trots att grabbarna inte ens börjat lira. Efter ett tag (kändes som en timme) nickar Remu som om "vi testar nu" men då saknas Harri som just stått där med sin bas. Remu ser nu grinig ut trots att hela djävla salen kokade av liv. Harri kommer ut igen och killarna börjar plötsligt, utan presentation eller något snack, att väsnas för fullt med sina instrument. Vi skrek som fan för alla visste vem som lirade och vilken låt det var. Roadrunner!!

 

Ha ha vilken djävla dröm-öppning. Dessutom en av mina favoriter. Volymen var hög och golvet gungade. It aint what you do! Bra som fan. Rösten hördes inget bra längre. ”Well oh” lät inget bra och ljudet gick inte fram på något sätt. Remu verkar nu sur på sina medmusiker och ger dem svidande ord i luften som om han ville att de skulle läsa hans läppar. Under flera låtar grinar han upp mot basisten och gitarristen som om dom inte kunde lira. Harri börjar bli sur och lyfter sina händer mot Remu som om han frågade om han skulle stanna eller inte. Efter några sekunders stirrande på varandra ler de mot varandra som om de blivit sams igen.

 

Publiken kunde inte missta sig på att Mr Nostalgi inte var på humör trots all uppvaktning. Det var han som nästan var på väg att dra ner allt till det sämre. Jag fick en känsla av att grabbarna inte ville göra honom grinigare och blev väldigt noga med att följa honom och inte göra misstag. Kanske därför de inte var så showande utan mer stillastående.

 

Inget snack om att gitarren lät vass och Rocka var duktig. Gitarrsolon som satt fint och en bra publik. När bandet börjar spela ”Made in Sweden” så lät allt skitbra. Remu med sitt gapande i takt
med gitarren lät hur bra som helst. Låten satt klockrent och lät mycket bättre än jag kunnat ana. Alltså en överraskning eftersom det inte är en låt man drömmer om ska komma någonstans i mitten.

 

Remu har nu kraft i rösten för första gången på hela tiden. Han gapar en bit ifrån micken eftersom han nästan skriker ihop med gitarren. Kanon! Tallahassee var bra men kunde vara bättre eftersom den saktats ner lite. Proud Mary som jag aldrig trott de skulle lira var väl ok men kanske inte ett bra låtval. Den känns uttjatad trots att den spelades på ett Hurriganesvis med snabbare tempo. ”My only one” påbörjas och man undrar vem som ska sjunga den och Remu själv sätter igång den med de första orden. Jag hör någon säga "nneeej han klarar det aldrig!" Som jag trodde så sjöng-snackade han den på sitt speciella vis och han hann inte långt innan han lät oss sjunga istället, vilket vi redan påbörjat för full hals utan hans medgivande. Han behövde inte sjunga alls som tur var. Nästa vers tog Rocka utan att glänsa han heller. Om jag inte minns fel så log gubben för första gången då vi tog över sången i denna Cisse-nostalgi. När de helst ville att vi skulle sjunga så behövdes inget kommando. Allt bara kom. Det fanns ingen låt vi inte fattade vinken i.

 

Crazy Days som på senare tid blivit ännu bättre på jubileum-skivan (enligt mig) kom som extranummer. Det var också enda extra låten. Den var ännu tuffare live. Ljudet och Remus humör gjorde att låtarna Made in Sweden, Roadrunner och Crazy Days var bäst denna gång enligt eget tycke.En konsert som jag lever länge på tack vare nostalgi och skitbra drag. Skulle däremot inte låta bra på en inspelning eller om man var sittpublik på långt avstånd. Efter spelningen fick jag mig ett snack med far och son, som var väldigt tillmötesgående och vänliga. De ville gärna komma till Sverige med Remu om de bara fick ett bra gig. Spela på småställen var inte lönsamt enligt dem. Då jag nämnde att Remu verkade skälla på dem så sa Harri att Remu inte alls var i form som han kunde vara. (you name it!)

De pratade bra Engelska och förklarade att de bara hade 15 minuter på sig att fixa ett bra ljud, vilket inte alls räcker. Jag sa att jag gärna ser nästa spelning på söndagen men inte kan åka på en tredje resa. Tyvärr! Pengarna slut !

 

Senare ber jag en av Remus kvinnliga fans som sitter hos honom, att fota mig och gubben ihop. Hon tycker det är ok och Remu ställer upp direkt, lika sjyst som vanligt. Bilden blev ok fast han råkar blunda och ser rätt lustig ut. En rolig resa blev det.

 

Träffade fans som berättade storys från början av 80 då de sett Järvinen slå sönder sin gitarr och kasta in den i turnébussen som stod parkerad nära scenen. Det fans även folk i baren som ville köpa min Hurriganes t-shirt, vilken jag vägrade sälja. Jag lever fortfarande på första låten då Roadrunner rockade röven av mig.

 

 

Gå till toppen på sidan