ILE KALLIO ROCKETS
20060923 Silja Symphony
av Johan Lundqvist
Jag reste med en kompis
till Helsingfors för att se Ile Kallio lira rock
på båten. Min kompis Linda visste inget om Hurriganes
eftersom hon aldrig varit i den generationens
rockkultur på något sätt.
Hennes mamma var däremot bekant med Hurriganes
och ville vi skulle köpa en skiva åt henne från
Finland, men jag tyckte hon kunde låna mina och
verkligen lyssna igenom vilken hon vill köpa
innan hon bestämde sig. Det var nämligen en viss
låt hon var ute efter.
Väl ombord på båten efter incheckning i hytten, gick vi
på en upptäcksfärd för att se hur det såg ut i alla vråer. När vi passerat
taxfree, krockar jag nästan med Ile Kallio och ser honom rakt i ansiktet
helt oväntat. Jag blir plötsligt paff och hör mig säga hej, men han vet ju
inte vem jag är. Jag hälsar på honom och säger att det är trevligt att
träffa honom. Det blev en kort procedur eftersom jag ser att han är på väg
med en tjej och två barn. Han såg mer sliten och äldre ut än väntat men
jag hade ju sett hemsidan och den presentationen är väl lite overklig med
tanke på att han redan haft ett gig på båten med en sen natt. Han hade ju
lirat på väg från Finland redan och vi gick ju på båten på lördagen för
att se hans gig nr 2. Det kändes lite lustigt att nästan krocka med honom
bland allt folk. Det fanns inget med den mannen som skvallrade om att han
är en kultfigur. Senast jag träffade honom var i Nås 84 då han signerade
min T-shirt, precis som Cisse och Remu gjorde innan detta gig.
Äntligen är klockan 21 och vi äntrar restaurangen där
han ska vara trubadur kl 21.30, tillsammans med andra musiker. Då vi ätit
en liten stund kommer han och några snubbar och pluggar in. Jag går fram
och fotograferar innan de har alla saker på plats. Iles bandkompanion
fattar att jag är ett fan då jag fotar bara Ile på nära avstånd. Killen
ler åt mig förstående, vilket signalerar att han förstår Iles kultstatus.
Innan det börjar frågar jag Ile (på Engelska) om han kan signera några
böcker sen. Han ser först paff ut eftersom han väntat sig Finska men blir
tvungen att svara på Engelska. Han säger sen att vi ska ta det efter denna
halvtimmes spelning, eftersom han inte har tid efter kvälls spelningen.
Ile föreslår att vi ska sätta oss i rummet bredvid matsalen efteråt och
jag känner då en slags glädje inombords. De sätter igång spelandet och
ljudet är skitbra. Det skämtas från Iles sida och folk skrattar för fullt,
men allt är på Finska och jag känner mig rätt utanför. Låtarna är på
finska och folk samlas runt omkring och verkar glömma maten emellanåt.
Flera gitarrer plus dragspel i en vacker kombination. Dock inget som
påminner om rock, men den som väntar på något gott............
Spelningen är klar och jag går åter igen fram och frågar
om han har tid. Han säger ”visst”
Vi går in i rummet bredvid och jag tar upp böckerna.
Hurriganesboken samt Remus svarta bok som tidigare signerats av Remu Cisse
och Janne på Cafe Metropol 1988. Även Iles CD Get Out. Ile frågar om det
var jag som skrev i hans gästbok och jag svarar glatt ja. Kul att han
mindes det, tänkte jag. Han frågar när jag fick svarta boken signerad, och
jag sade året och platsen och han påminde sig om att Albert skulle varit
där men ersattes av Janne.
Jag ville gärna ha alla lp-skivor signerade men det går
inget bra att resa med allt detta sade jag. Ile sade skämtsamt: You need a
truck. Ile pratar bra Engelska flytande.
Utan att jag frågar så berättar han att han nyligen
lyssnat på Get out-skivan för första gången på flera år och han tyckte
vissa spår var riktigt bra. Ett av dessa var: Like a Lady. Han berättar
vidare att jag måste ha tålamod ikväll innan Hurriganes låtarna kommer.
Det blir en del låtar med olika artister som vill göra sitt innan
Hurriganes köret kommer. Ile säger: Du ska få Hurriganes och du blir inte
besviken. Tala gärna om efter spelningen vad du tyckte fortsätter han.
Denna självsäkerhet skvallrade om hur bra han var tänkte jag. Vidare
frågade jag om han kommer lira Hot Wheels och får till svar att det visar
sig. Han ler hemlighetsfullt och jag tolkar det som ett ja. Jag känner nu
att kroppen längtar efter rock. På min fråga om han kan säga att låten Hot
Wheels är till Ari Haapala, (medan jag filmar) så får jag till svar att
det går bra om han bara minns det sen. Jag vill förstås ha bild på honom
och mig ihop och det sade han ”självklart” till. Efter att Linda fotat oss
stående bredvid varandra så säger Ile att vi tar ett till, ifall det
första inte blir bra. Jag tackar och han fortsätter att packa ihop
prylarna efter matmusiken.
Klockan är plösligt ”Rocktime” och bandet äntrar scenen.
Det är inte alls samma vrål som på ett Hurriganes gig. Bandet kör Finska
låtar och lite Engelska efter ett tag. En vakt kommer och knackar mig på
axeln. Han säger att jag måste sluta filma och direkt radera filmen.
Eftersom han ser ut att vilja kasta mig över bord så gör jag ingen affär
av det utan säger att jag inte visste och börjar fippla med knapparna på
kameran. Han avlägsnar sig några meter och jag tyckte livet var surt
eftersom inga Hurriganes låtar börjat än. Självklart lurade jag honom och
inget blev raderat. Efter ett tag bestämde jag mig att byta ställe och
smygfilma från en diskretare vrå. Varje gång en passerande vakt kommer
nära mig så lägger jag ned kameran och tar upp den direkt efteråt.
Äntligen kommer” It ain’t What you do och Mr X och jag njuter för fulla
muggar. Mr X har jag aldrig hört live och det lät kanon. Publiken är ok
men inget hysteri alls. Låtarna är väldigt nära original om man jämför med
Remus nuvarande stil. Jag får inte med Baby Doll, eftersom bandet tar
slut, men kör lite filmning med telefonen så länge.
Roadrunner och Get on
avslutar spelningen och man har svårt att vara stilla. Iles känsla på
dessa två sista låtar gör mig lyrisk och det sitter i ännu. Jag måste
erkänna att jag saknar Remus sång eftersom Rockets sångaren sjunger
alldeles för ordentligt enligt mig. Skulle vara bra om han skrek lite
eller käkade krita innan, för den rätta råheten som skall genomsyra
Hurriganes stilen enligt mig. Ile sjunger själv på vissa Hurriganes låtar
och det var kul. Roadrunner blev min favorit och poserna var jävligt coola
vilket jag tycker alla andra gitarrister som lirat med Remu saknat. Ile
blir den absoluta favoriten och bara Albert skulle kunna göra det lika
bra. Jag glömde fråga Ile om spelningen i Helsingfors med Remu och Sami.
Jag är ju nyfiken på datumet men det kommer väl fram ändå snart.
Resan fortsätter till Tsemppi puben och Helsingfors. Vi
tar taxi till dörren och Rami visar mig väggarna och förklarar lite saker
omkring bilderna. Han verkar glad över att jag kommer från Sverige. Puben
är liten men man mår bra av vara i rockmiljö och ta en Hurriganes Lager
Beer. Rami som driver puben fotar mig i puben och frågar om va kan ta ett
stående bredvid varandra. Jag tar också bilder inne på stället och på oss
tillsammans. Man känner sig verkligen välkommen och han lovade att maila
mig bilderna. Jag fick också en bild av honom på Remu, då han blivit
avmålad av en Engelsk konstnär. Det fanns en skitsnygg T-shirt från
framsidan av Tsugu way, men den var inte till salu. Vi lämnar puben och
tackar för oss efter lite snack på Svenska med samtliga tio andra besökare
som var där. Man blir förvånad över hur många som pratar Svenska i
Helsingfors.
Jag är nöjd med resan och alla intryck. Mitt filmande är
endast för privat bruk och säljs inte.
Skall nu framkalla bilder inom kort och scanna in dom på
datorn.(kamera från Jailbird-tiden).
Med vänlig hälsning
Johan Lundqvist
Hot City Eskilstuna
Gå till toppen på sidan
