Hur dan jag var:

Ile Kallio I Sykkes Hur dan jag var -serien berättar de intervjuade, hurdana de var i 15-20 årsålder Ile Kallio som började sin karriär i Hurriganes, och på senare tid skapat musik tillsammans med sin levnads kamrat Kaija Kärkinen, minns livet som 18 årig helsingforsyngling.

 

Studerade du som 18 åring?
- Javisst. Jag lämnade som 15 åring då tidens mellanstadiets femteklass och tog några sabbats år. När jag var 17 år började jag ta kvällskurser på gymnasienivå, vid 18 årsålder hade jag hunnit fram till 2:a årskursen vid Käpylä gymnasiet.

 

Vad hade du för fritidsintressen?
-Gitarr spel, gitarr spel och gitarr spel. Det var det enda intresse jag hade, om man nu inte kan räkna med simning. Det blev ungefär en kilometer per dag i simhallen. Orsaken var den, att på den tiden jag var luspank, och simning var billig och enkel motion. Jag hade ett halvtids jobb och simhallen låg på vägen dit.

 

I vilka band spelade du i?
-Sommaren då jag var 18 år spelade jag med Rauli Bädding Somerjoki Band. Några andra band förekom inte då, för skolan tog fullständigt all min tid. Jag hade bestämt mig att sköta skolan ordentligt, det fanns inte tid för någonting annat. Återförenades med Hurriganes när jag var 19 år. Måste nämna att Hurriganes bildades när jag hade just fyllt 16, jag var den första gitaristen. Då kunde jag inte hänga i kapp med Remu. Det var ganska hård diciplin, vilket jag ännu inte riktigt var mogen för. När sedan Albert lämnade Hurriganes, var jag den första som Remu kom att tänka på som ersättare.

 

Hur mycket var du på andras konserter?
-Väldigt lite. Påminner igen om pengabrist. Jag tjänade väl så där en 500 mark. Med den lönen skulle jag bekosta, resor, mat, boendet och skolan. Den lyxen var helt uteslutet. Jag var så att säga helt black, handlingsmässigt, under hela den tiden. Mitt festande var den, att om jag nu en gång i månaden kunde gå till Tavaste-club, för exempelvis. Så måste jag bestämma mig om jag ska ta två Lonkero och åka hem kommunalt de fem-sex kilometrarna jag hade hem, eller att jag tar tre Lonkero och går hem. Oftast gick jag hem.

 

Kände du dig vuxen vid 18 årsålder?
-Självklart. Visst känndes det så, jag inte på något sätt var annurlunda. Det verkar som om 18 åringen känner sig mer vuxen än en 40 åring. Så ska det vara också. I den åldern måste självförtroendet bubbla, och det mycket.

 

Är livet nu som du trodde då att det skulle vara?
-När man nu ser på saken som 40 åring så, javisst. Jag hade ett par tre valmöjligheter, vad jag ville göra för att försörja mig. Musik var en, film var en annan. Det tredje var arkitektur. I film-branchen lockade både foto och regi, helst då regi.

 

-Jag tänkte då, att om jag bestämmer mig för musiken, önskar jag mig kunna göra något eget, eller musik som värderas så att jag kan leva på det. Jag måste erkänna, att jag i den bemärkelsen är en lyckans man, att jag nu är i den positionen. En realistisk dröm har så här långt förverkligats. Det har förståss sina uppoffringar. När andra gick på fest, stannade jag oftas kvar med min gitarr. Man får ju ingenting gratis.

 

Org. av Juho Hämäläinen. Översatt från Finska av Jari K.
Källa: Keskisuomalainen

 

 

 

 

Gå till toppen på sidan